Berättelsen om Karin Hilmér

Jag fick både en man och en gård

Karin Hilmérs väg till Hilmér Lantbruk, kärleken till lantbruket och ett liv i rörelse.

Det började med en förälskelse. Eller två, om man ska vara noga. Den ena hette P-O och den andra var lantbruket.

Det var på lantbruksuniversitetet de möttes. Karin Hilmér minns tydligt den första gången hon kom till Bäckens Gård. Hon och P-O gick sida vid sida och tittade på ogräs. Det som för andra kunde kännas trivialt, kändes för henne meningsfullt. Att få lära, att få arbeta med jorden, att få göra något på riktigt.

– Jag har alltid sagt att jag vann två vinster på Lantmästaren. Jag fick både en man och en gård.

Utbildningen ledde till livet på Bäckens Gård, och det som från början handlade om kärlek blev med tiden också ett gemensamt arbete. Karin kom in i lantbruket med vilja och kunskap, och hon började ta ansvar först i det lilla och sedan i det mesta. Hon blev snabbt en central del i driften.

Hon tog inte över med en gång men hon växte in i det och fanns alltid där. Så småningom blev hon självklar.

Karin var den som höll ihop vardagen. Den som fick maskineriet att fungera. Foder, stallar, scheman, rutiner och det mellanmänskliga. Det handlade om helheten. Och det handlade om att se detaljer som ingen annan såg.

Grisproduktionen blev med tiden en allt viktigare del av verksamheten. För Karin var det ett arbete som passade både hennes praktiska sida och hennes respekt för struktur och djurens välmående. Hon tänkte långsiktigt. Hon arbetade noggrant. Hon tog ansvar på riktigt.

Karin och P-O drev verksamheten tillsammans, med olika styrkor men gemensam riktning. De kompletterade varandra. Hon hade helheten i händerna och han arbetade mer med ekonomi och de delade utvecklingen av gårdarna.

Under årtionden byggde de inte bara ett lantbruk utan också ett sätt att leva. De fick en dotter och två söner. Och medan familjen växte, växte också verksamheten. I takt med tiden. I takt med platsen.

När gården växte så gjorde engagemanget det också

Karin Hilmér har i decennier påverkat långt utanför Klockaregården.

I Mellerud var hon aktiv i Friskis & Svettis och arbetade för att göra fysisk aktivitet tillgänglig för fler.

Hon engagerade sig i kommunpolitiken och var bland annat aktiv i byggnadsnämnden. Hon tog initiativ, skrev motioner och deltog i beslut som rörde både landsbygdens utveckling och djurens villkor.

Ett av hennes starka driv låg i att påverka offentlig upphandling och att få svenska kommuner och regioner köpa in kött och livsmedel som produceras efter svenska lagar och regler. Det var inte för att gynna den egna gården utan för att det var rätt.

Samtidigt fortsatte vardagen på Bäckens Gård. Karin hade ett öga för det som behövde göras, och en förmåga att få det gjort ofta innan andra ens märkt att något var på väg att fallera. Hon styrde inte genom att höja rösten, utan genom att hålla ihop.

Överlämningen till sönerna växte fram över tid. Det var inget hon skyndade på men heller inget hon höll fast vid. När det var dags, kändes det rätt.

– De ska få göra det på sitt sätt. Men jag hoppas de bär med sig känslan. Att det ska vara ordentligt. Och att det ska kännas rätt i magen.

Idag har Karin ett nytt liv, enklare men allt annat än stillastående. Hon bor i en tvåa, har husbil och frihet. Efter ett helt liv där så mycket vilat på hennes axlar, finns nu både utrymme och nyfikenhet. Hon har flyttat till Värmland, och kanske väntar där nästa engagemang, nästa rörelse, nästa idé.

Något att bygga upp, förbättra eller föra framåt. Det vore inte första gången.

Det är något Pippilikt över det. Inte för att hon sökt äventyret, utan för att hon aldrig tvekat inför det. Hon går dit hjärtat drar och stannar där det känns rätt.