När det gröna tittar upp
Gustav Hilmér minns när han bestämde sig. Sjätte klass. Åsebro. Han var tolv, tretton någonstans. Han hade fått vara med mer i arbetet, fått känna rytmen i dagarna. Det räckte.
Han skulle hålla på med lantbruk.
Det börjar som det alltid börjar. En traktor och timmar. En uppgift som först mest handlar om att göra den. Sedan händer något. Intresset flyttar sig. Från själva körningen till frågan varför. Hur får man grödan livskraftig? Hur får man marken att bära? Hur får man det att hålla?
Han har svårt att sitta still i skolan, tills han hamnar i något han bryr sig om. Han börjar ett år på bygg i Uddevalla, mest för att få en bas. Ritningar, grundarbete, hantverk. Han jobbar med farfar i små projekt. Förstår hur man bygger. Tar med sig det.
Men det är när han inser att skolan kan vara rolig, som han också blir kräsen. Han vill ha mer innehåll. Mer riktning. Då byter han till lantbruk.
Efter gymnasiet gör han det som alla runt honom tjatat om i hela hans liv. Han åker iväg. USA blir ett halvår på en växtodlingsgård, ett halvår på universitet som slipar engelskan och ger en sorts självständighet. Han säger att man uppskattar människor mer efteråt. Man lär sig hur deras samhälle fungerar. Hur deras jordbruk fungerar.
När han kommer hem söker han till Lantmästarprogrammet. Två år, lagom långt. Både praktiskt och teoretiskt. Han trivs i blandningen.
Samtidigt fortsätter verksamheten hemma att växa. Nya gårdar. Nya steg.
2010 ligger Gustav på stranden i Barcelona, på utbyte, när pappa ringer mitt i ett stort köp. Gustav svarar snabbt. Han kan jobba gratis ett år om de köper.
Han säger det med självironi idag, men repliken rymmer något sant. Det fanns en hunger där. En vilja att vara med. Och sanningen är att vuxna lyssnar när en tonåring säger så.
Runt 2016 börjar hans eget företagande ta form. Han köper sin första gård. 2017 går han in i bolaget. Han beskriver det som en inslussning som tar tid. Sju år, ungefär, fram till idag. Det låter långt. Han menar att det är en fördel.
Man tar en sak i taget. Man lär sig bokföring i det lilla. Fakturering. Rutiner. Ett område i taget.
Och så kommer 2018.
Hilmerdal bildas. Det blir fler gårdar, fler människor, en annan struktur. De går från några få anställda och ett mysigt fikarum för fem till tjugo personer. Plötsligt räcker det inte med att vara duktig. Man måste leda. Planera. Bygga kultur. Det är här Gustav blir tydlig.
Han gillar växtodlingen, men företagandet är det som är roligast året runt. Ekonomi, personal och företagsledning. Växtodlingen är hans stora driv, och han pratar om den med en värme som nästan blir fysisk.
Känslan när det gröna tittar upp.
Han beskriver den som svår att förklara. När man har förberett marken, gjort allt rätt, jobbat hårt och så kommer det upp. En liten liten grön planta. Och man vet att allt kan hända efter det, men just där är känslan. Han är fri i tröskningen, men tröskningen är bara att hämta hem resultatet.
Det roliga är vårbruket. Vägen fram. Och framför allt, när laget fungerar. När rätt person hamnar på rätt plats vid rätt tidpunkt. När man tar en lång dag tillsammans och ändå är glada och nöjda.
Teknik är ett annat ben hos Gustav. Han kan nörda ner sig, säger han. Men tekniken ska ge effekt. Antingen bättre ekonomi eller bättre arbetsmiljö. Han gillar att det är simpelt. Bra teknik, enkel att förstå, gör jobbet den ska utföra.
Och så kommer han in på ledarskapet. Han säger att personalbiten blev roligare än han trodde. Han har sett olika modeller, hårda och otydliga. Han vill hitta en hållbar mitt.
– Jag kan längta till måndagar, säger han. För att det alltid finns utveckling, projekt och förbättringar. En rörelse framåt.
Samarbetet med Oscar beskriver han som en styrka som vuxit fram. De låter varandra prova och utvärderar. De bromsar varandra på rätt sätt. Diskussionerna gör investeringar bättre. Man måste tänka igenom och motivera. Vänta ibland. P O blir tryggheten i det. Erfarenheten. Bromsen när det går för fort.
När Gustav sätter ord på vad han vill bära vidare från tidigare generationer handlar det om stolthet i att producera mat och en noggrannhet i arbetet. Rakt och snyggt. Ordning. Markpackning. Rätt datum. Rensade diken. Röjt sly. En åker som sköts ordentligt.
Värderingarna han återkommer till är ärlighet och trygghet. Att människor ska kunna lita på det de ser. Att man inte ska gena.
Gustav bär både driv och ansvar i samma kropp. Han jagar utveckling, men han jagar också ordning. Han vill framåt, men han vill att det ska hålla.
Och när det gröna tittar upp, efter allt arbete, då vet man att han är hemma.
